Äntligen är det på tapeten ordentligt. Något som jag har försökt skaka om Cykelsverige med, sedan jag började instruera cykelklasser. Att gå ur takt. Att få oss att förstå att takt handlar om samma sak som att lägga på vikter på en body-pump-stång. Vi är alla olika. Och har olika förutsättningar. Vi är tränade olika. Och har olika behov och mål med vår träning, vilket betyder att vi behöver träna olika saker för att komplettera det vi är bäst på. Det innebär att det inte går att likrikta och generalisera en siffra på ett pedalvarv i en cykelsal, om du vill vara en lyhörd instruktör som ser till deltagarnas bästa. Det gör det smått skrämmande att vi då i flera år, har tvingat våra cyklister att gå i takt till musiken och att musiken vi spelar främst och mest på klasser runt om, ligger mellan ca 124-132 i BPM vilket ger en kadens på 62-66 RPM. Där tränar vi alltså främst och mest våra deltagare. Och som vi vet, är det väldigt sällan den ena är den andra lik.
Sedan urminnes tider (det känns så när jag tänker på att jag instruerat spinning sedan slutet av – håll i er nu – 90-talet) har deltagarnas takt styrts av musiken eller instruktörens – väldigt sällan, inte ens idag, pratas det om fördelarna och träningseffekten på hög och låg kadens. Och att träna varierat i olika tempon för att få allsidigheten som cyklist och vanlig motionär.
Det är en träningssak att hantera hög kadens – och låg. Och bygger på dina individuella förutsättningar, inte instruktörens eller musikens takt.
Att få en siffra som säger att den här kadensen är den mest optimala är lika dumt som att säga att maxpulsen styrs efter ålder. Sedan kan man absolut säga att om man är tränad och därmed stark och uthållig i ett brett spann av olika kadenser, så vinner man sannolikt mest på att ligga i det högre registret. Men då krävs det också att du är bekväm där. Är du otränad och därmed ovan i ett tempo kommer det inte göra att du presterar bättre i det tempot utan förmodligen sämre.
Eftersom alla har olika träningsbakgrund, förutsättningar och mål är det viktigt att låta alla trampa i sin egen kadens, men även våga tvinga dom utanför sin comfort zone ibland för att utvecklas och få allsidig träning och därmed och stärka sina svagaste länkar och på sikt kunna prestera mer optimalt över ett större register förändringar.
Vi ska och bör acceptera mångfald och olikheter överallt i samhället – även i cykelsalen.