Från Luleå till Narvik, över fjälltoppar och längs till synes ändlösa norrländska vägar. På sex dagar tog sig Petter Hagberg och John Ek i Green Ribbon Projects de 765 kilometrarna på cykel och till fots, helt utan support.
Men bakom svett, trötta ben och storslagna vyer fanns något betydligt viktigare än att nå målet: att få fler att prata om psykisk ohälsa.
De har gjort det förut. Tagit sig an tuffa utmaningar, pressat sina gränser och samtidigt samlat in pengar till Suicide Zero. Genom Green Ribbon Projects har Petter Hagberg och John Ek gjort äventyret till ett sätt att sprida ett livsviktigt budskap.
Tidigare har de bland annat cyklat drygt 2 100 kilometer från Treriksröset till Smygehuk under Green Ribbon Ride och fixat de 570 kilometerna mellan Stockholm och Båstad på imponerande 20 timmar och 52 minuter i Coast 2 Coast.
I augusti var det dags igen. Den här gången väntade Järntraversen, ett äventyr som skulle ta dem genom hjärtat av den svenska järnindustrin.
– Jag fascineras av Norrlands natur och den gamla svenska industrin. Grundtanken med Järntraversen var att följa Malmbanan, förbi gruvorna, och upptäcka det som finns bland bergen och järnmalmen, berättar Petter.
Måndagen den 10 augusti rullade Petter och John ut från Luleå. Framför dem väntade en resa längs den gamla Malmbanans sträckning, via Svappavaara, Kiruna, Kebnekaise och Torneträsk, vidare förbi Björkliden och ner mot Narvik.
Men till skillnad från flera av deras tidigare äventyr skulle de den här gången klara sig helt på egen hand.
– Många av våra tidigare äventyr har varit med full service. Vi har haft ett team med oss som hjälpt till med mat, mekat och kunnat klappa oss på axeln. Den här gången var det bara vi själva, säger Petter.
Allt som behövdes lastades på cyklarna
Allt de behövde under de sex dagarna fick packas på cyklarna. Det innebar också en hel del nya utmaningar. Att hitta mat, navigera rätt och hålla cyklarna i skick blev minst lika viktigt som att orka trampa vidare.
– Det känns som att hälften av tiden gick åt till att lösa allt praktiskt, säger Petter och skrattar
– Det var cyklar som skulle fixas, navigering, mat och mängder av punkteringar. Och det var långt mellan städerna. Ibland låg närmaste restaurang två och en halv timmes cykling bort.
Men just avsaknaden av support skulle också visa sig bjuda på några av resans finaste upplevelser. Längs vägen fick de hjälp av både vänner och människor de aldrig tidigare träffat.
En kompis vinkade bland annat in dem till en fäbodstuga utanför Boden där maten stod serverad. Och när de några dagar senare behövde få tag på mat i Skaulo, halvvägs mellan Gällivare och Kiruna, väntade ett annat oväntat möte.
– Vi ringde den lokala bistron och fick kontakt med Bart, en belgare som är entreprenör i byn. När vi kom dit stod han i restaurangen och höll öppet för oss. Dagen efter hade människor i byn mött upp och hjälpte oss med både frukost och cyklarna, berättar Petter.
– Det blev ett återkommande inslag under resan: människor som ställde upp, hjälpte till och bidrog med ny energi när den behövdes som mest.
Och som om hundratals kilometer på cykel inte vore tillräckligt hade de dessutom planerat in en rejäl utflykt till fots. Den fjärde dagen, mellan Nikkaluokta upp till Kebnekaises nordtopp och tillbaka, lades nämligen löpning och vandring i fjällterräng in i schemat, med sammanlagt 2 600 höjdmeter.
På fjället mötte de andra människor som också var på väg mot toppen.
– Det var både unga och äldre som var på väg uppför Kebnekaise. Vi hittade en rörelseglädje tillsammans, berättar Petter
Vill visa kraften som finns i rörelse
Även Tredjetoppen i Narviksfjällen fanns med i planeringen, men den planen fick ändras. De tittade också på möjligheten att ta sig upp på Rombakstøtta, men vädret satte stopp för ytterligare en topptur. Den 15 augusti nådde de till slut målet i Narvik efter sex dagar fyllda av cykling, fjällvandring, punkteringar, storslagna naturupplevelser och oväntade möten.
Deras engagemang i psykisk ohälsa och suicidprevention bottnar i något djupt personligt. Både Petter och John har erfarenheter av att förlora någon närstående, Petter sin pappa och John sin kusin.
– Mer än att få uppleva själva äventyret, så går mycket genom Green Ribbon Projects ut på att visa vilken kraft det kan finnas i rörelse, gemenskap och samtal. Både för den fysiska och mentala hälsan, säger John.
Genom sina olika utmaningar, och Petters privata insamling till minne av sin pappa, har de hittills samlat in över en miljon kronor till Suicide Zero. Men det handlar inte bara om pengarna. Genom att dela sina upplevelser vill de också nå människor som kanske själva kämpar, inspirera till rörelse och framför allt bidra till att bryta tystnaden kring psykisk ohälsa.
Under Järntraversens sex dagar dokumenterades resan flitigt i sociala medier. Totalt publicerades 50 inlägg på Instagram som tillsammans genererade närmare 1,4 miljoner visningar, och 1 895 delningar.
– Siffrorna visar att intresset sträcker sig långt utanför den egna kretsen. Och varje visning, delning och samtal är en möjlighet att sprida budskapet vidare. Något som gör att vi blir ännu mer taggade att hitta på mer.
Text: Thomas Bergkvist
Foto: Privat
