Jag gick in i något slags racemood och var mer offline torsdag till idag, i jämförelse med vad jag någonsin brukar vara.  Ville bara säga att jag är tillbaka nu.

Jag har landat hemma i Stockholm för att packa om väskan och resa med PT-Pernilla och Apollo till Turkiet, lösa av Musse som är där nu och köra en träningsvecka med fokus uthållighet och rörlighet.

Det är med galet blandade känslor jag har landat hemma med Cykelvasan avverkad. Jag är nöjd och missnöjd. Blandat i en härlig kompott med för lite sömn eftersom vi körde hem från Sälen i natt. Mitt mål var att putsa förra årets  tid  på 3’49 ordentligt. Förra året hade jag inte tränat ett skit och aldrig kört ett lopp. Jag har tränat cykel dedikerat sedan slutet av november 2012 och tävlat sammanlagt 4 lopp och med de få timmarna i benen så tycker jag min kropp är magisk cool. Men jag ville så gärna komma på topp 10 och så gärna under 3’15. Nu körde jag in på 3’17. Och det är fenomenal putsning på förra året. Men ja ni vet, den här Jessica som aldrig blir nöjd.

Kvällen innan satte jag och J ut langningsstolpar vid Risberg och Oxberg. Vi monterade också en extra flaskhållare på min sadelstolpe (jag har bara plats på en på min Epic) och eftersom vi inte hade någon langning fick det bli lösningen. Jag  tappade den ganska snabbt efter start och var tillbaka med en flarra.

Jag och J följdes åt hela loppet och jag beundrar honom, han är så galet stark. Vi startade båda i startgrupp 3 och det var ungefär 800 framför oss i de andra startgrupperna. Vi bestämde att dricka ur för att ta langningen vid Risberg och när vi väl kom dit var det någon som tagit BÅDA våra flaskor. Det är jävligt fräckt och inte alls ok. Man gör inte så, inte alls.  Det är inte alls kul att gå torr. Ni som tog dom, hoppas ni punkade. Minst två gånger eller fick bryta.

Banan var blöt i jämförelse med förra årets ökenkänsla. Natten innan spöregnade det extremt och det gjorde att det bitvis sög tag ganska ordentligt.

När vi kom till Oxbergsbacken mindes jag bara känslan från i fjor – att jag var lätt döende där, men den var liksom inte alls så där överjävlig som jag mindes. Jaime drog iväg för att kolla vår langning och fylla på om den var stulen här med. Jag var precis bakom. Han undrade lite lätt var jag tog vägen, jag hade bestämt att ta ett glas vatten vid langningen utifall att det var tomt på våra flaskor och fick tag på en saltgurka, jag blev så jävla förvånad och var inte alls sugen på att tugga att jag dundrade rakt in i en soptunna och fick den över mig. Ställde mig upp och vinkade på publiken som jublade och fick snabb hjälp av Vasaloppets rent ut sagt grymma funktionärer. Kom i kapp Jaime och förklarade biffen.

Vi susade  vidare och plockade några damer som startat i startgrupperna framför mig och jag försökte lägga i en extra växel för komma i kapp damen vi såg när vi kom in i målområdet. Hon gick i mål 5 sekunder före.

Jag är nöjd och trött. Men hade hoppats på lite mer. Bara lite. Samtidigt, min kropp e cool. Med mer träning och rutin kan det gå ännu snabbare.

J är världsbäst. Fantastisk support, livspartner och coach.

Jag efter en kisspaus på väg mot Sälen igen.

Jaime. Världens starkaste.