Vilken härlig start på cykelveckan det blev och check på 3 av 4 vätternlopp! Jag klarade den första helgen och med en behaglig och go känsla genom alla tre loppen! Jag ska försöka summera etapp 1 av min utmaning innan jag börjar ladda inför Vätternrundan som går av stapeln om dryga 2 dagar. Som sagt 3 av 4 vätternlopp avklarade i helgen och jag är riktigt nöjd över min prestation. Här kommer min race report från första loppet under cykelveckan i Motala nämligen MTB-Vättern.
Norrlänningen John hämtade upp mig i Västerås på hans resa ner genom Sverige och vi åkte gemensamt sista biten ner till Motala. Samåka är både bra för miljön och det är mycket trevligare än ensamkörning. Vi kom ner i bra tid så vi kunde hämta ut nummerlapparna (4st!) i lugn och ro. Underbar känsla att komma till Motala, många bekanta ansikten och många kramar med härliga människor man sällan har möjligheten att träffa.
Då både jag och John skulle livestreama andra lopp under helgen blev vi riggade med utrustningen redan inför detta lopp. Dels för att testköra utrustningen utan att gå live men också för att ge oss chansen att känna på utrustningen. En kamera monterades på hjälmen och en powerbank + en telefon som var kopplad till kameran stoppades ner ryggfickan på jerseyn. Var lite orolig för hur mycket det skulle studsa på ryggen vid körning i skogen men det gick fint, i skogen studsar ju allt ändå! Utrusningen funkade fint och på tänker mig att den på landsväg skulle de sitta ännu bättre då man är så gott som still på cykeln (hahah ja, förutom när jag fräser mina bonnsnytningar då).
18:46 gick starten och vi rullade nerför startfållan. Ingen motorcykel som ledde vägen så de rådde fri fart redan från start. Jag försökte hålla samma tempo som John de första km innan vi vek av i skogen men fick släppa honom strax innan. Behövde hitta min rytm och komma in i andra andningen. Något som vanligtvis brukar ta 1-2mil men på ett 4,5mils lopp finns inte det utrymmet. Fokus andning och jämn kadens. När vi väl skulle gå från asfalt in i skogen tog jag inte den första högersvängen på bästa sätt, var inte beredd på rullgruset och tallen som stod på vänster sida om stigen en bit in. Tallen kändes som en magnet som drog mig till sig. De var nära men, nära mumsar ingen banan! 🙂
Nu kändes det som att loppet började, skog är kul. De lutade svagt uppför ett tag och jag klättrade förbi ett par stycken vilket kändes riktigt skönt mentalt (blev nog omkörd av en del också men dem fokuserar jag inte på under loppet). De var riktigt lerigt på sina håll, en ny upplevelse för mig som i princip bara cyklat på torra stigar denna torra vår.
Blev lite köer på sina håll och jag fick anpassa farten efter de som låg framför, lite trist då jag ville trycka på. En första seger för mig var ”slusstrapporna”. När jag i maj förra året var här och cyklade mtb för första gången besegrade dom mig och jag fick leda upp cykeln, men nu drygt ett år senare var det inga bekymmer alls! Tänk hur mycket man kan utvecklas på så kort tid! Tog en banan i farten vid andra depån, tog en tugga men slängde den sedan i papperskorgen, hade inte tid att tugga jag behövde andas. 🙂
Efter en bit på asfalt igen vek vi av in i skogen igen och här blev det jobbigt, mer tekniskt, lerigare, skitigare och mycket roligare! Blev dock lite överrumplad av de riktigt steniga partierna och de tror jag inte jag var ensam om att bli. Men det var den roligaste sträckan på hela banan.
Där fanns allt jag älskar med stigcykling. Bök, stök och adrenalin som flödar i en blandning av eufori och skräck.
Efter skogspartiet blev den en relativt lång transportsträcka in i mål, på asfalt, skogsstig och elljusspår. Tyckte jag hade bra tryck i benen men tappade kraft då lockouten till dämparen slutade fungera. Ville inte pilla och dra för mycket i vajern, var rädd att det inte skulle gå att slå på igen om jag skulle lyckas låsa den. Den sista jobbiga stigningen var The Oakley Hill, jag borrade ner huvudet, drog bröstet mot styret och tänkte som Doris i Hitta Nemo ”fortsätt trampa trampa trampa…” Lyckades i min ansträngande andning heja på en kvinna jag träffade på MTB lägret som Vätternrundan anordnade för en tid sen på Omberg, kul med bekanta ansikten! Men väl uppe var jag helt slut och min puls låg på 188. Grymma hejarop i toppen av backen, tack ska ni ha! 🙂
Tuggade i mig en GT tablett och försökte få kontroll över andningen andningen igen. Nu var det inte långt kvar till mål, bara att pressa ur det sista och de kändes bra. Bra fram tills jag såg målet på upploppssträckan, då stumnade benen ordentligt och jag peakade i maxpuls.
Jag rullade in över mållinjen på 2:10. De får jag vara nöjd med men om jag ska vara ärlig så hade jag hade hoppats på en tid under 2 timmar. Men jag får se det som att jag har en tid att förhålla mig till och slå nästa år. Då hoppas jag också på att få starta i en något tidigare startgrupp, de blev en del köer i skogen och inbromsningar nerför som gjorde att jag inte kunde trampa riktigt så fort som jag hade kunnat.
Efter loppet blev de mat tillsammans med John och ambassadör Håkan som både gjorde bra ifrån sig! Den alkoholfria ölen smakade gudomligt gott.
Tyvärr avslutades kvällen inte så bra för mig del. Jag fick ett migränanfall på kvällen. Som tur vad agerade jag fort och tog mina tabletter. La mig och blundade medans John åkte och handlade mer mat, behövde fylla på med mer energi. Försökte att inte stressa upp mig, men de var svårt för jag skulle ju stå i startfållan igen om drygt 9 timmar. Skulle det gå?! Vad de så här det skulle sluta, skulle jag nu inte kunna få uppleva mina fyra målgångar nu? Kände mig relativt lugn när jag la mig för natten, samma sak hände faktiskt helgen innan kom jag på och då kunde jag ju ut och cykla morgonen efter.
Att de senaste 3 migränanfallen har kommit i samband med mtb körning är något jag får analysera efter Vätternrundan. Hur som helst är det as tråkigt men det är det något jag måste ta tag i eftersom jag nu börjat älska stigen. En snabb analys till varför migrän utlöses av MTB körning är att jag snabbt kommer upp i hög puls i kombination med ett adrenalinpåslag( i detta lopp låg jag med en snittpuls på 175 och i zon 5 i 1h och 20 min). Längre sträcka på asfalt som uppvärmning i kombination med Naproxen kanske är lösningen. Fler än mig som har ansträngningsutlöst migrän? Återkommer med ett nytt inlägg om det senare kanske.
Men jag repade mig och vaknade hyffsat utvilad tidigt på lördagsmorgonen. Nu var det dags för lopp nummer två och premiär i Tjejvättern 100km för mig! Mer om det i del 2.
Cykla säker och på återseende och läsning inom kort!
// Madde
