Siffrorna två och fem var sannerligen gångbara för Malmöbon Leif Malmquist i helgen. När han gick i mål på Vätternrundan 300 km fyllde han inte bara 52 år, han blev också klar med sin 25:e Klassiker.
– Det är en ynnest och jag känner stor tacksamhet för att kunna få hålla på att träna och idrotta, säger han.
Efter en – som han själv beskriver – kort, men framgångsrik bodybuildingkarriär på 1980-talet fick Leif Malmqvist ofta höra hur tjock och slapp han skulle bli när han väl slutade med det. Det inspirerade honom till att börja med mer allsidig träning.
– Jag hade redan som barn Klassikern som ett mål. Jag såg de här krutgubbarna som körde både Vätternrundan och Vasaloppet och drömde mig bort. När jag kände mig färdig med bodybuildingen var det bara att försiktigt träna ned mig från 110 kilo till en mer passande matchvikt för att klara av det, säger han.
1993 genomförde Leif sin första Klassiker – och sedan har det rullat på. Vätternrundan 2018 blev avslutningen på den 25:e.
– Tänker man bakåt undrar man lite, jag tycker inte att jag känner mig så gammal egentligen. Även om det börjar kännas lite här och var i kroppen, säger han och skrattar.
– Mycket kan hända på 30 mil, så jag känner mig ytterst tacksam att ha tagit mig i mål ännu en gång.
Han har cyklat runt Vättern i regn, blåst och strålande solsken. Förutsättningarna under årets runda var inte mycket att klaga på.
– Det var jättebra. Ska man vara ute i 30 mil gör vädret jättemycket. Det var inte för varmt, svag vind på natten, och sedan medvind på bortre sidan.
Nu är alltså 25 Vätternrundor och 25 Klassiker avklarade. Men än har inga planer på att varva ner.
– Det blir en fortsatt satsning. Träningen är en livsstil som man mår bra av. Många sitter redan alldeles för still i vardagen i dag. De olika loppen är ett mål på vägen, men det är ändå vägen dit som är det viktigaste. Jag tycker att det är jättekul att ge mig ut och träna – sommar som vinter. Det är skönt att få vara frisk och få ha fysiken till att göra det. Målet är absolut att göra några fler, sedan kan man aldrig ta något för givet. Men jag siktar vidare framåt.
Text och foto: Pierre Henriksson
