Blogg

Kullerstensskola

Sådär, nu har det gått såpass lång tid att jag vågar påstå att du har återhämtat dig ifrån Vätternrundan ; )

Om du inte betade av rundan som som  en del av ”en svensk klassiker” så kanske du  istället sitter och funderar på vad andra utmaningar som finns på cykel. Riktar man blicken mot Frankrike, Belgien eller Holland finns ju en helt annan kategori klassiker än den svenska och chansen är ju rätt stor att man får ta itu med lite bökig gatsten när man ställer upp på en cykelklassiker.

Boende i Holland har en annan fått ta itu med sin beskärda del gatstensåka både på tävling och träning, och jag tänkte att jag kan försöka dela med mig om ett par tips och tricks.

Till att börja med finns det ett gäng olika typer av ”pavé”

Klinkers är när vägen är lagd av normalstora tegelstenar. Nästan alla Holländska byar har detta i sina centrum, och ger med sin röda färg en signifikativ Holländsk look. Centrumgatorna brukar underhållas och kan vara behagliga att köra på, om än aldrig som asfalt, men även på bondvägarna med slitna stenar som ligger på högkant samt med luckor i vägläggningen blir det ofta mer obekvämt än utmanande – farten dras ner en aning och ryggen blir trött, men det är inte mer utslagsgivande än en kort slakmota.

20150311_132000

Bekant bild? Bilden föreställer risiga ”klinkers”.

Kasseien syftar oftast till större rektangulära stenar, vilket innebär att om en sten är sliten, borta eller på kant, blir betydligt stökigare. Dessa sorters gatstenspartier hittar man oftast i Flandern eller södra Holland och med undantag från de sunkigaste sektionerna i norra Frankrike (som körs på Paris – Roubaix) är det främst kombination av stark vind eller brant backe som gör att de blir riktigt utmanande att köra på. I branta backar blir det en balansakt och blåser det på platten finns bara två spår att välja på om man vill få lä (mer om det senare).

sjysst-gatsten

Såhär fin är den sannerligen inte alltid… Men det var vad som fanns i närheten när jag skulle skriva detta.

I Norra Holland (Groningen och Drenthe) finns diverse naturstenspartier (natursteen eller kaaien på dialekt) som kan vara mycket oförutsägbara. Dessa stenar är inte sällan klotformade och ser ofast ut att ligga helt huller om buller. Fördelen med dessa är dock att man inte behöver oroa sig för genomslag eftersom det sällan finns vassa kanter på stenarna.

Kaaien eller ett lite mer lättbegripligt ord… Natuursteen 😉

Så… hur kör man?

Tyngdpunkten – viktigt är att ha tyngdpunkt på bakhjulet. Detta för att förhindra att bakhjulet studsar omkring och tappar drivet. Det kan också vara idé att inte ha för lätt växel eftersom man då helt tappar drivet om bakhjulet studsar till.

Greppet – avslappnad men bestämt grepp om styret. Spänner man händerna när man greppar styret går det åt mycket energi i onödan. Bättre är att vara följsam, men med det sagt måste man också kunna trycka tillbaka styret när det studsar – detta löser sig ofta automatiskt om man har händerna på styrets mitt.

Väghållningen – mitten/kronan på vägen är oftast den mest konstanta delen eftersom varken traktor eller bilhjul har rullat över där, men även kanterna kan vara bra spår att ta och emellanåt kan det finnas schysst grus eller gräs i vägkanten som går snabbare att cykla på än själva gatstenen (brukar kallas ”gutter tactics”). Men generellt har man alltså tre spår att välja på, för ingen vill cykla i sänkorna.

Lufttryck – man lär även peta i något mindre kilo i däcken för att få en följsam transport över vägarna. Exakt hur mycket är svårt att svara på eftersom man måste göra avvägningen mot hur snabb man vill vara på asfaltssträckorna. För Paris-Roubaix är dock många som släpper ut nästan hälften av luften. Man ska dock komma ihåg att genomslagsrisken är då ordentligt stor.

Kurvtagning – när man svänger på gatsten gäller det att vara lite försiktig och applicera samma teknik som man svänger på grus då underlaget är riktigt förrädiskt. Alltså, luta ner cykeln mer än kroppen för att snabbt kunna korrigera tyngdpunkten, och ta stora svängar.

Länkar till ”öppet spår-varianter” av gatstensklassiker:

Paris – Roubaix (Den hårigaste gatstenspartierna alla kategorier?)

Ronde van Vlaanderen (Korta, branta gatstensbackar)

Att köra något utav monumenten kostar några hundralappar och kräver att man är föranmäld. Men för de andra tävlingarna är det oftast bara att komma oanmäld och betala under hundralappen. Med tanke på de flesta tävlingarna i Flandern har mer eller mindre samma bansträckning (typ alla har med Oude Kwaremont tex) skulle jag nog rekommendera något av alternativen istället. Som lokalpatriot tipsar jag även gärna om Ronde van Drenthe som är Hollands motsvarighet till Paris – Roubaix och b.l.a. världscup för damerna.

Gent Wevelgeem (Korta, branta gatstensbackar)

Kuurne-Brussel-Kuurne (Korta, branta gatstensbackar)

E3 prijs Harelbeke (korta, branta gatstensbackar)

Ronde van Drenthe (Natursteen)

Good luck, have fun 🙂

Tips från coachen

Simon jobbar som tränare för cyklister via www.toppfysik.nu, höjdpunkterna i tränarkarriären är b.l.a. guldmedalj i veteran-VM samt pallplatser i elitklassen på bl.a. SM. Utöver att styra upp träningsplanering arrangerar han även omtyckta träningsläger för cyklister i sitt nya hemland Holland.

Simon har en internationell elitcyklistkarriär bakom sig och en kandidatexamen i träningslära på GIH i Stockholm.