Spänd, rädd och frustrerad med viljan att vända hemåt.… ska det verkligen vara så jag avslutar mitt cykelår 2016 på?
Hade inte varit ute och cyklat på två veckor ungefär. Då var det en tur i ett magiskt snötäckt landskap som jag sprudlandes trampade mig fram igenom. Det var också turen som bjöd på mina två premiärvurpor, inget dramatiskt men det efterlämnade en fin lårkaka, blånad rumpa och en lätt huvudvärk. Dubben är ju grymma på is och snö men fäster mindre bra bra på sten och rötter, vilka också är svåra att se under ett täcke av snö!
Om ni vill gotta er i mina snödyk finns de upplagda på mitt instagram @maddeburg
Igår trampade jag fram till ett skogsparti drygt 2 km hemifrån med planen att cykla mot Anundshög-Badelundaåsen. Så fort jag vek av från asfalten och rullade in i skogen slog ångesten till som ett slag i magen utan att jag riktigt förstod varför. Jag fortsatte trampa men så fort jag kom till ett stökigare parti satt jag ner foten. Min frustation växte i takt med att jag gång på gång satt ner foten på ställen jag tidigare cyklat utan problem. Varje gång backdäcket inte fick fäste och gled i sidled knöt det sig i magen och jag stannade. Det underbara glädjeruset hade ersatts med rädsla och frustration! Helt enkelt rädd att ramla igen. Känns ju urfånigt!
Någonstans mitt i skogen var jag nära att vända hemåt. Satt mig på en stubbe och resonerade en stund med mig själv. Funderade på om det här med mtb verkligen var något för mig för idag var det verkligen inte kul. Men jag fortsatte som jag planerat och försökte övertyga mig själv att det var okey att sätta ner foten om jag kände för det. Att det var okej att vara rädd för att falla, ingen gillar ju att vurpa. Att ge upp var inget alternativ, bara fortsätta trampa. När jag väl kom hem kände jag mig nedslagen och ledsen.
Här hade det behövts annat än vatten i flaskan för att lugna nerverna.
Hur länge kommer jag nu behöva brottas med det här hjärnspöket? Var det bara en engångsföretelse eller kommer vi gå jämte varandra ett tag? Jag vet ju att jag med största sannolikhet kommer att vurpa fler gånger. Speciellt när jag inte är den som tar det lugnt, gillar adrenalinrushar och fart. Intressant dock hur psyket fungerar, MIND MATTER!
Kan man kanske likna en carbonryttare med en ryttare på häst? När jag var liten fick jag höra att jag inte blev en bra ryttare förrän jag fallit av 100gånger. I såna fall har jag och Trek 98 vurpor kvar…hmm jippi! Det där med att bjuda på tårta efter att ha fallit av skulle jag inte ha något emot att införliva i cykelkretsar iaf! 🙂 Skämt å sido, det handlar väl bara om att sätta sig på cykeln och överkomma rädslan helt enkelt. Vilket går att applicera genom hela livet, det som betyder något är hur man reser sig efter fall och misslyckanden.
Så var det verkligen så illa att jag hade en rutten tur men cykeln? Nja kanske inte, de fick i all fall mig att börja reflektera över mitt tankesätt när jag misslyckas med något och på vad som motiverar mig att fortsätta. Och DET är väl ett helt okej sätt att avsluta ett cykelår på!?
Självaste nyårsafton imorgon, då säger vi farväl till detta år och välkomnar 2017. Det här året har varit ett fantastiskt år för mig. Året började med att jag fick äran att bli ambassadör för Vätternrundan och det avslutas på sätt och vis med att jag sitter och skriver ett blogginlägg på Cykla.se, vilket är ganska häftigt! 🙂
Det här har varit ett år av upplevelser för mig. Jag känner en otrolig tacksamhet till allt jag fått uppleva och till de personer jag fått uppleva årets äventyr tillsammans med, Tack!
Ett härligt år, ser verkligen fram emot nästa!
Hmm 2017…kanske är det så att våra liv börjar där vår komfortzon slutar!
Gott Nytt ÅR på ER!
// Madde
