Blogg

Att ta ansvar för sin förberedelse

Utan mål blir jag vilsen. Har jag inte en plan för vad och hur jag ska träna på gymmet så hattar jag omkring mellan vikter, några kilo här, några reps där. Ett sånt pass  ger aldrig träningsvärk. Har jag inte på förhand bestämt hur långt jag ska cykla så tenderar jag alltid att cykla för lite. Planlöst irrande tills jag vänder hem igen. Utan mål blir det liksom inte så mycket gjort.

Så efter Vätternrundan 2016, när det blev sådär tomt igen, behövde jag ett nytt mål och jag tänkte på den underbart arga mannen som jag cyklade ikapp i en backe strax innan Medevi. Han som var i full färd med att genomföra en Svensk klassiker och tog nu hjälp av  adrenalin för ta sig framåt och som ylade “Vasaloppet är ingenting, INGENTING, mot det här”. Hm.. vänta lite nu. Ingenting?! Ja men då så. Om Vätternrundan är den tuffaste utmaningen då måste jag ju även kunna fixa några mil på skidor, simma lite i en älv och springa omkring på Lidingö.

Efter att ha fixat varenda startplats, bokat alla boenden, åkt och spanat in målgången i Mora, känt på vattnet i Vansbro och fyllt halva huset med diverse utrustning som skulle hjälpa mig att ta mig an mitt nästa mål, en Svensk klassiker,  så återstod bara en liten detalj. Att börja träna igen. Det visade sig vara det svåraste, vilket jag också berättar om i min ansökan om att bli Vätternrundans ambassadör 2017…

Ett “tämligen stort bekymmer”, jo tack! Ska jag cykla 300km, åka skidor i 90km, simma 3 km och springa 30 km krävs betydligt mer än energidryck, en cykel, skidor, våtdräkt och löparskor. För att klara av utmaningen, och för att faktiskt kunna njuta av den fina upplevelse alla dessa lopp ger, ja då behöver jag också skapa förutsättningar för kroppen. Samla mil i benen, syreupptagningsförmåga till musklerna, bålstyrka, stabilitet, stål i nacken. Inför Vätternrundan 2016 hade jag 140 mil med mig, utan dem hade jag inte varken haft något skinn kvar i baken eller kraft att ta mig i mål och jag hade definitivt inte sjungit.

För tre veckor sedan ställde jag mig på ett par längdskidor för första gången sedan tonåren. Det tog mig ungefär 500 meter att inse att Vasaloppet inte är någonting annat än en stor bragd som kräver respekt! “Bambi på hal is” illustrerades av en “Ellinor på skidor”, osäkert, ostabilt och oerhört otekniskt . Att inte vara bättre förberedd sju veckor innan Vasaloppet är inte bara korkat, utan också direkt farligt. Gudarsskymning, jag vågar ju inte ens åka ner för backarna eftersom jag inte vet hur jag ska få stopp på skidorna och önskar att det funnits bromsvalla när allt går alldeles för snabbt. Så jag samlar ihop mig, kallar till familjerådslag med mannen, sväljer stoltheten och tar ansvar för min obefintliga förberedelse. Vasaloppet 2017 är inte realistiskt, jag skulle i dagsläget inte ens kunna ta mig till Smågan!

Men, fördelen med en Svensk klassiker är att man ju faktiskt kan välja var man börjar. Så jag flyttar startskottet till Motala i juni 2017 och går i mål i Mora i mars 2018. Det är realistiskt och klokt.

I januari kom jag igång igen, förvisso i en blygsam tappning men jag är i rörelse (15 timmar och 8 minuter registrerad träning i januari). Nu är det bara att växla upp ett snäpp till, göra kortsiktiga och långsiktiga planer, lära mig åka skidor, cykla intervaller, utmana kroppen, kliva ut ur comfort zone igen och igen och igen. Aldrig ge upp, men heller aldrig försent att börja om. Gör om- gör rätt Ellinor!


Partners som bidrar med information, produkter och annan hjälp till Vätternrundans ambassadörer är Aktivitus, Bianchi, Craft, Crescent, Enervit, Peppster, Shimano, Stadium och Thule.

Från soffan till sadeln

//AMBASSADÖR VÄTTERNRUNDAN 2017//

Medelålders, medelmåttig motionär som äntligen har insett att varje enskild människa har förmåga att bli den man vill vara. Uppvuxen under midnattssol och i polarvintermörker, men lever sedan 23 år tillbaks i självvald exil i en småländsk Bullerby. Anser att en cykel är (nästan) allt en människa behöver för att bli lycklig. Med mitt ambassadörsskap vill jag visa på kamratskapen och värmen man möts i den här sporten. Och att man visst kan genomföra en Vätternrundan, även om man inte tror att man kan. Häng med mig på min resa.