Jag har nu suttit i växeln på Vätternrundan en period och tagit emot ett antal samtal från personer som tyvärr, av olika anledningar fått förhinder att komma till start i våra lopp. Det har varit allt från för lite träning till benbrott och armbrott, efterhängsna förkylningar, hjärtmuskelinflammationer, operationer, axelskador och annat. Flera har delat med sig av sina berättelser, jag har lyssnat och känt med dem. Jag har känt med dem därför att jag vet hur det känns att missa något man har tränat för. Något man sett fram emot så länge och mål man satt upp som plötsligt går i spillror. Detta gäller oavsett vilken nivå man är på i sitt idrottande. Jag har upplevt det några gånger och jag har lärt mig av dem. Jag tror till och med att de stärkt mig både som idrottare och som människa. Jag har stoppat ner viktiga erfarenheter i ryggan, som lärt mig att aldrig ge upp, inte kasta in handduken och säga – ”det är ingen idé”. Det må vara kört för denna gång, men chanserna kan komma igen och när man fått chansen igen och till och med kanske gjort det riktigt bra, ja, då har man glömt motgången som var. Vi måste stöta på hinder ibland. Det är utveckling och det är faktiskt berikande. Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid.
Jag minns min första stora motgång i cykelsammanhang. Året var 1999 och jag hade börjat pinna på ganska fort i skogarna på tävlingarna hemma i Sverige och skulle få åka på EM i Portugal och dessutom ett par månader senare delta vid VM som då gick i svenska Årefjällen. Livet lekte. Jag skulle få köra två stora mästerskap! Som jag såg fram emot det!
Jag körde några tävlingar inför EM varav en var Långa Lugnet i Falun. En härlig tävling, med roliga och bitvis tekniska stigar, helt i min smak. Men just på en av de där härliga stigarna, bara ca 15 km från målet, stod jag upp och trampade och lyckade på något vis ”låsa” framhjulet på en sten och översträckningen i knäleden var ett faktum. Ont? Ja! Men smärtan klingade av och jag fortsatte. Jag trodde inte att det var så farligt, men när jag några kilometer senare fick en punktering (som om inte översträckningen räckte den dagen) och skulle av cykeln för att fixa detta, vek sig liksom benet under mig på ett konstigt sätt. Jag tog mig i mål och jag tog mig till sjukan. Det visade sig att det främre korsbandet var helt avslitet. Va?! Är inte det en fotbollsskada? Jag har ju bara cyklat mtb! Må så vara, men avslitet var det och det var bara att ställa in den säsongens vidare race och istället lägga sig på operationsbordet. Sedan följde jag rehabprogrammet slaviskt och när jag sen var redo för race kom jag tillbaka hungrigare och starkare än någonsin. Det var det året SM-guldet blev mitt.
Så konklusionen lyder; var inte rädd för motgång – det är i motvind och inte i medvind som en drake stiger. Man missar något men sen dyker det upp något annat och det blir bra trots allt och du kan till och med gå starkare ur det. Sånt är det… livet.
Här kan du läsa mer tips inför mtb-cykling: http://cykla.se/artiklar/anna-ger-god-mtb-rad-pa-vagen/
