Artikel

Nöjda debutanter mådde bra i gröngräset

2016-06-13

Lite välförtjänt vila efter fullbordat värv är aldrig fel.
Stockholmsparet Mats Arvidsson och Annette Stenberg satte sig tillrätta på Stadsparkens gräsmatta efter 15 mil på sadeln.
– Jag är nöjd. Jag hade inte kunnat göra det bättre, summerar Mats.

Sambon Annette såg också ut att vara belåten. Det var skönt att pusta i solskenet. Plus att få en bit mat i magen. Åkarna i Halvvättern serverades kyckling med couscous.
Med ny välbehövlig energi kroppen blickade Annette tillbaka på loppet.
– Arrangörerna har gjort det jättebra. Det var väldigt bra vägar att cykla på tycker jag.
– I början kändes vi oss för, men så hakade vi på några som var lite snabbare. Och dem hängde vi på ett tag, fortsätter hon.

För Mats och Annette var det här lika med premiären i Halvvättern. Ja, det var deras första insats någonsin i Vätternrundans alla arrangemang. Det blev med andra ord en debut i dur. Paret startade strax före halvåtta och nådde fram till Motala vid lunchtid.
Turen gick i ett tämligen raskt tempo.
– Vi är rätt färska cyklister. Och vi brukar alltid åka ihop, berättar Mats.
Det var han som tog initiativet till att cykla mer regelbundet.
– En fix idé skulle jag tro, inskjuter Annette, men Mats invänder faktiskt lite grann:
– Nja, det har nog legat och grott ett tag. Jag cyklade lite grann till och från jobbet. Det väckte väl känslan att börja cykla lite oftare och längre.
– Sedan hade det med mina trasiga knän att göra. Jag har drabbats av artros och har därför svårt att springa. Då är detta bra i stället, tillägger han.

Sambon delade gärna det spirande intresset. ”Ska du åka fort, vill jag åka fort” resonerade Annette när herren i hennes liv ville ut på sin tvåhjuling. Mats påstår att hon numera kör ifrån honom. Sant är hur som helst att Annette trivs med den må bra-känsla som cyklingen åstadkommer.
– När man väl börjar trampa så märker man snart resultat. Man behöver inte trampa i all evighet för att få upp lite bättre flås. Man märker lite grann vecka för vecka att man blir bättre. Och det är det som är så roligt, säger hon.

Text och Bild: Per Gustafsson