När Lina Tjäder hade fullföljt Vätternrundan för första gången kunde hon ha omfamnat hela världen.
– Adrenalinkicken var fantastisk. Efter pastasalladen i mål kände jag direkt: jag vill åka igen, skrattar Lina och uppmanar hugade nybörjare:
– Tveka inte. Ta chansen och kör!
Hur är det att debutera i Vätternrundan? Vi vände oss med den frågeställningen till Lina Tjäder som förra året åkte den krävande 30-milsrundan för allra första gången.
– Min bästa kompis, Riina Pylväinen, hade åkt Vätternrundan tidigare. Inför fjolårets upplaga bestämde vi oss för att ställa upp båda två. Jag hade kört en del MTB innan. Däremot ingen landsvägsracer. Så det var bara att hoppa upp på sadeln och börja träna. Jag hade några månader på mig till loppet, konstaterar hon.
Nu ska påpekas att Lina, som är bosatt i Kristianstad, konditionsmässigt står på solid grund. Hon tränar fem dagar i veckan och har en särskild fäbless för terränglöpning, men blandar gärna löpturerna i skogen med cykelsprintpass på gymmet. Sedan har landsvägsåkningen blivit ytterligare en komponent i träningsprogrammet.
När det gäller orken var Lina således bra rustad.
– Men jag var nervös i förväg. 30 mil är respekt, säger hon och erkänner att bågen inte var speciellt hårt spänd:
– Målet var att komma i mål utan punktering och utan vurpor. Längre sträckte sig inte förväntningarna. Jag tog det som en rolig grej. Det vill säga att jag och Riina gjorde något tillsammans och förhoppningsvis tog oss runt båda två. Det var huvudsaken.
Som bekant blev Vätternrundan årgång 2015 en mild och vänlig historia när det gäller vädret. Förstagångsåkaren från Skånes nordöstra hörn var annars förberedd på det värsta. I cykelväskan låg benvärmare, armvärmare, tjock tröja, extra vindjacka och plastpåsar att trä över fötterna. Men de yttre förutsättningarna gav i själva verket tillfälle till betydligt behändigare klädsel.
Bra var även starttiden, menar Lina. I hennes och Riinas fall var det lika med 01.26.
– Vi hann sova några timmar i Linköping där vi bodde. Sedan lastade vi cyklarna vid midnatt och gav oss iväg till Motala. Det kändes skönt att börja så sent. Det dämpade nervositeten. Så dags på dygnet är man inne i dimman – men ändå inte.
Lina skrattar. Hon inser att uttalandet kan förefalla flummigt och preciserar raskt:
– Vad jag menar är att man har autopiloten påkopplad lite grann. Man tänker inte så mycket. Samtidigt rullar milen på. Rätt vad det är så ser man Jönköping i soluppgången. Det är en skön känsla.
Men Vättern har en västlig sida också. Linas premiär var inte bara, som ”Kvinnaböske” Andersson hade uttryckt det hela, ”guld och gröna skogar”.
– Det blir segt när man bara ser en väg framför sig som aldrig tar slut. Det var jobbigt mentalt. Jag är glad att jag cyklade ihop med min bästa vän. Tack vare att vi pratade mycket med varandra skingrades tankarna när det gick som tyngst, förklarar Lina.
– Men hade man bara kommit runt krönet på Vättern gick det lättare igen. Det händer så mycket sista milen. Det är fler cyklister, mer trafik, mer liv och rörelse helt enkelt.
Vad Lina berör är den sociala gemenskapen i loppet.
– Hela arrangemanget är fantastiskt. En riktig folkfest. Det blir aldrig tråkigt att sitta och mala på cykeln tack vare att man får sällskap av andra människor. Även om man aldrig träffats förut så peppar och stöttar man varandra.
Den 17–18 juni arrangeras årets upplaga av Vätternrundan. Lina Tjäder? Jodå, hon är med igen. Debuten gav en otrolig mersmak.
– Ja, vilken kick det var, beskriver Lina glatt och summerar allra sist:
– Helt klart var det över förväntan. Jag trodde inte att det skulle vara så roligt att cykla landsväg. Jag är en skogsmulle egentligen. Men hela arrangemanget i sig var en härlig upplevelse.
Text: Per Gustafsson
