Kennet Andersson har bestämt sig. Nästa år ska det bli En Svensk Klassiker. Men med drygt ett år kvar till Vätternrundan känner han en icke otydlig ångest över det hela.
– Det var inget bra beslut, säger han med en suck.
Han må ha tagit VM-brons i fotboll, gjort 83 landskamper för Sverige och spelat 149 matcher i italienska Serie A. Men Kennet Andersson har aldrig genomfört En svensk Klassiker. Nästa år är det dags att ta sig an Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet.
Hur han känner sig? Inte speciellt taggad i nuläget.
– Men någonstans kittlar det i tävlingsådran att lyckas klara av det. Det är därför som jag berättar det för så många som möjligt, så att jag inte ska kunna komma undan, säger han.
Vasaloppet har han genomfört en gång tidigare. Det var 2012 och, tja, han klarade i alla fall av de 90 kilometerna.
– Åh, fy fan, det var sportsligt sett det absolut värsta som jag har gjort. Jag kom i mål, men i sju mil var det bara med hjälp av pannbenet, säger han.
Med sina 193 centimeter har Kennet Andersson kanske inte riktigt rätt kropp för att hålla på med uthållighetssporter. Lidingöloppet borde passa honom bäst eftersom han är van vid att löpa under 90 tuffa minuter. Men 30 kilometer terränglopp är en helt annan sak.
– Jag kan springa, men så långt har jag aldrig sprungit. Så det kommer att bli tufft, säger han.
Egentligen är det inte Kennet själv som har tagit beslutet. Han fick startplatserna i present av sin fru för en tid sedan och samtidigt spelade vännen Roberto Vacchi in några träningsvideos till honom. Nu börjar det bli dags att ringa Vacchi igen för att ta upp träningen. De 100 milen i benen som rekommenderas inför Vätternrundan tror Kennet inte ska vara några problem att klara av.
– Det borde gå, säger han. Det är bara ett par mil i veckan under ett år.
Hur är din status?
– Just nu är den bättre än för två–tre år sedan. Jag fick en liten kick efter Mästarnas mästare och har börjat komma i gång med träningen. Jag kör lite styrketräning en gång i veckan med en kille som hjälper mig med olika sorters övningar. Sedan kör jag själv ett program tre gånger i veckan, plus lite padel och tennis.
Blev det extra träning inför Mästarnas mästare?
– Jag försökte i alla fall … Sedan möter man järnmän som Björn Ferry och Anders Eriksson och då märker man att man bara är en motionär.
Vilka är dina styrkor?
– Jag tror inte att det var någon speciell gren på så sätt, men tävlingsformen passar mig bra. Det är bara att hoppa in, köra på och fokusera. Jag är van vid att ligga på läger, äta, åka iväg på match och stänga av. Sen är jag inte en sån som ställer mig i ett spår och kör hela Vasaloppet utan att tänka, utan jag försöker att vara strategisk och tänka lite klurigt.
Hittade du tillbaka till vinnarinstinkten?
– Jo, jag gick verkligen in i ett ”tävlingsmood.” Det var supertrevligt vid sidan av, men vi gick hela tiden och väntade på nästa tävling: vad det skulle bli och hur skulle vi lösa det. Det är ganska häftigt hur den instinkten kan slå på.
Text: Johan Larsson
Foto: Janne Danielsson/SVT
