Artikel

Hur får vi fler ungdomscyklister?

Det rekryteras alldeles för få ungdomar till svensk cykelsport. Det menar Cyklas expert och förre proffsstjärnan Glenn Magnusson. Mindre prylhets och tävlingskrav för föreningar kan vara en del av lösningen, menar han.


Fram till 1980-talet hade vi inga som helst rekryteringsproblem till cykelsporten. Vi fick till och med använda ett poängsystem som kvalifikation för att kunna få en plats till start i ungdoms-SM. Detta för att vi var många ungdomscyklister i landet. Men under 1990-talet började vi tappa antalet cyklister och den trenden har tyvärr ännu inte vänt.

Varför detta? Går vi tillbaka till 1980-talet så hade cykelsporten en modell som liknade fotbollssporten. Cykelklubbarna hade en klubbuss där man tog med sina sju ungdomscyklister. I bussen fanns allt från reservhjul och verktyg till liniment och extra säkerhetsnålar.

Den aktive ungdomscyklisten åkte iväg lördag morgon, kom hem söndag kväll och fick sin tävlingshelg tillsammans med en massa startande åkare. Det fanns fler intresserade ideella ledare i klubbarna som inte alltid var föräldrar, något som är utrotat i dag – men det går ju naturligtvis att föräldrar delar upp helgerna.

I nuläget kommer en cykelfamilj till en tävling i sin privata bil. Man ställer sig lite avsides med bilen för att matcha sitt egna 14-åriga barn. Packar ur en cykel som är i klass med de proffscyklister vi ser i Girot och Touren.

Det finns olika hjul att välja på beroende på banor och finns en fullständig arsenal av verktyg och diverse sprayer till lager och kedja. Samt olika sportdrycker och energigels för att allt ska vara perfekt. Vi kan säga att denna bil motsvarar en egen liten proffssatsning för sitt 14-åriga barn. Vad bra att det finns så mycket hängivna föräldrar kan man tycka.

Men nej, denna utveckling är fullständigt galet fel. En 14-åring vill alltid ha samma grejer som sina vänner eller konkurrenter.

Hur gör vi? Jag säger att vi ska kasta bort alla carbonhjul och dyra växlar hos ungdomscyklister. De tävlande ska komma i klubbarnas minibussar, som inte behöver vara någon kopia på en proffsbuss utan endast kunna komma fram till tävlingen med sina aktiva. På detta vis behöver inte föräldrar åka iväg var och varannan helg. Dessutom blir inte heller kostnaden för att tävla på cykel högre än att spela fotboll. Problemet är att en ensamstående förälder med ett par barn inte ens kan tänka tanken att någon av dem ska tävla på cykel i dag. Dags för cykelsporten att tänka om?

Även dem som kan lägga mer än tillräckligt i både pengar och tid på sitt barns idrottande drabbas av problemet. Ska du utvecklas som cyklist så måste du starta i klungor med minst 30 cyklister.

I dag är de svenska startfälten nästan alltid mindre än så. Vilket gör att man inte lär sig hur en cykelklunga fungerar och därmed utvecklas alla cyklister så mycket mindre.

Med dessa små startfält kommer nästa problem – att det är inte så intressant att arrangera tävlingar. Många får ofta åka 30–40 mil för att komma till närmaste tävling och även denna har för få startande.

Svenska cykelförbundet vill tillsätta krav att varje cykelförening skall arrangera en tävling – vilket jag anser är bra. Visserligen kommer några föreningar att läggas ner, men i slutändan är detta ett bra förslag då det ger fler tävlingar och framför allt kortare resor.

Vi måste förstå detta problem, då våra cyklister inte utvecklas så som i många andra länder. Dessutom är de flesta arrangemang ganska kalla ur intressesynpunkt med alldeles för lite publik. Här kommer vi dessutom in på sponsorintresset, vilket är kopplat till att det finns mycket folk på ett arrangemang. I detta fall var det bättre förr.

Nu är min önskan att vi får i gång klubbverksamheten som på 1980-talet. Då kommer vi alla att bli bättre!

Text: Glenn Magnusson
Foto: Shutterstock

2017-02-28