Tove Langseth hittade cykeln.
Artikel

Efter beskedet – cykeln blev hennes frihet

2018-04-11

Hur hanterar man beskedet att aldrig mer kunna springa? Tove Langseth vägrade ge upp, satte sig på cykeln och trampade in i en helt okänd värld.
– Jag kunde sakna enkelheten i att springa, men samtidigt ville jag inte bara sitta och tycka synd om mig själv, säger hon.

Träningen inför sitt första Stockholm Marathon blev startskottet för vad som skulle bli en stor del av Tove Langseths liv. Hon fastnade för löpning och började springa som en galning. Till och från jobbet, hem från middagar och inte sällan över 20 mil per vecka. En hel del skor gick åt, kan man lugnt säga.

Under sommaren 2015 klarade inte kroppen mer. Kort därpå fick hon diagnosen artros.
– Jag föddes med luxation* i höger höft och det upptäcktes inte förrän jag var ett år. Det läktes aldrig rätt och har lett till att jag har en sorts snedställning i höften. Min första fråga när jag fick diagnosen var om jag kunde springa igen om jag opererade mig, men svaret var nej. Det var en chock att inse att jag aldrig mer skulle kunna göra det jag älskade igen. Jag blev helt knäckt, säger Tove.

Tove fick problem med löpningen redan under våren 2015. Hon köpte en MTB-cykel och när artrosbeskedet kom blev cykelträningen lika hård och strukturerad som löpningen tidigare hade varit. Det dröjde inte lång tid innan hon skaffade en spinningcykel till hemmet.
– Sedan har det bokstavligen bara rullat på. Jag lärde känna en kille som hjälpte mig med ett träningsprogram och efterhand lärde jag känna fler och fler cyklister att hoja med. Jag fick fortfarande stundtals bryt över löpningen, jag kunde sakna enkelheten i att springa något vansinnigt.
– Men i och med att det hela låg svart på vitt; jag skulle ju verkligen aldrig kunna springa som förr igen, så var det ingen idé att bara sitta och tycka synd om mig själv. Löpningen kom så naturligt för mig. Med cyklingen var det tvärtom. Jag har fått kämpa för vartenda tramptag, men nu börjar låren äntligen bli lite bitigare.

Som trebarnsmamma med en vd-roll på en av Sveriges största reklambyråer går det att ställa frågan hur hon får tiden att räcka. Men att ge upp och bara lägga sig platt har aldrig varit någonting för Tove. I stället har hon alltid gillat att testa var gränserna går.
– Jag vet inte varifrån det kommer. Oftast fixar man ju mer än vad man tror, och jag tänker att ”så himla svårt kan det väl inte vara”. Ibland är det dock det. Jag lever ett rätt hektiskt liv, och klarar inte av en massa måsten och ännu mer planering. Numera gillar jag att låta cyklingen vara frihet. Jag tränar gärna väldigt hårt, men inte för att jag måste, utan för att jag bara älskar det.

När är cykling som bäst?
– Tidiga sommarmorgnar innan jobbet, när jag kan cykla i kortkort och formen börjar komma. Man känner sig som en vinnare hela dagen med en sådan start.

Blir det inga cykeltävlingar?
– Jag får ofta frågan om varför jag inte tävlar, när jag ändå tränar så hårt. Jag körde faktiskt ett par lopp 2016, men vurpade riktigt illa och tappade lusten efter det. Märkligt nog tränar jag hårdare utan sådana mål. Det har väl delvis med någon slags prestationsångest att göra, som jag kanske får bearbeta någon vacker dag.

Text: Johan Fransson
Foto: Tove Langseth

*Luxation: Tillstånd som karaktäriseras av att kroppsdelar kommit i fel position i förhållande till varandra. Källa: Wikipedia.


Tove Langseth

Ålder: 42.
Arbete: Vd på reklambyrån NORD DDB.
Familj: Maken Olle och tre barn på 9, 12 och 13 år. Plus två katter!
Intressen: Gosa med barnen och katterna, cykla samt att äta ostbågar i plyschdräkt.
Cyklar: Racer: Canyon Aerod och Trek Emonda. CX: Canyon Inflite. MTB: Specialized Fate.
Bästa cykelstråk: Även om jag har nått toppen av Mont Ventoux cyklar jag helst på Gotland. Där har jag upplevt några helt otroliga turer.
Löpmeriter: Åttondeplats i SM. Bästa maratontid i Berlin, 2:52:54, 2013.